Rosenius var inbjuden till Risberga i Närke, där han var gäst hos brukspatron Olof Hedengren. På pingsdagseftermiddagen höll Rosenius en bibelförklaring. Det var mycket folk på plats och det hade kommit en hel del folk från grannsocknarna.
Budskapet som Rosneius la fram gjorde djupt intryck på församlingen. Även bibelstunden på annandagpingst var fylld av Ande.
När Rosenius avslutat sin bibelstund på annandagen så drog han sig undan för att vila lite. Men vila fick han inte göra, för en av ortens bönder ville ha ett enskilt samtal med Rosenius. Ett samtal som han ville kalla "själsangelägenheter". Här följer det samtal som Rosenius hade med denne bonden. Det är citerat direkt ifrån B.Wadströms bok "Ur minnet och dagboken", med det språk som användes i boken.

Bonden: Jag ville på mina egna och de andra kristna vännernas vägnar få säga magister R. tack för i afton. Han har predikat ett rent och rätt deladt Guds ord. Gud vare tack därför! Men - mitt samvete nödgar mig att säga honom något om synden.....

Rosenius: Jag kan nog tänka mig det! Aposteln talar i Ebr. 12: 'om synden som alltid lådar vid oss och gör oss tröga'. Det är därför nödvändigt att alltid bekänna synderna och få dem förlåtna, samt därigenom undfå kraft mot dem. - men hvilken synd är det egentligen, som min vän ville tala om?

Bonden: Jo, det är allt svårt, ja alldeles för svårt med den myckna högfärden......

Rosenius: Jaså, är det högfärden, som min vän lider af? Ja, det är en af de allra djupaste och mest fördolda synderna i människohjärtat. det är icke många, som fått rätt syn på sin högfärd; men de, som det gjort, förskräckas dess mer. Jag förstår, att min vän nog ofta bävar för det ordet hos Petrus: "Gud står emot de högfärdiga!"

Bonden: Åh nej, det är icke om min högfärd jag nu ville tala, utan om magisterns.

Rosenius: Om min?! Ja, nog känner jag, tyvärr, att i mitt hjärta finnes mycket äfven af det eländet. Men jag kan icke förstå, huru jag kunnat giva eder, mina bröder, något tillfälle att hos mig märka den synden.

Bonden: Jo, det är väl icke svårt att se; det kan hvar och en strax finna: han har ju hvit i bringan (bröstet), och går med galocher om hvardagarna!

Fotnot: Förklaringen på detta uttalande ligger i att Närkesbönderna vid den tiden allmänt gick med höga västar, knäppta ända upp till halsen. Endast några yngre som vill vara lite "snobbiga" hade börjat härma stadsborna med att ha urringade västar. Detta gillade inte de äldre, som betraktade det som högfärdigt och fåfängligt. det samma gällde galocherna som endast användes till högtidsdräkt på söndagarna eller vid bröllop, begravningar el. dyl.

Rosenius studsade. För ett ögonblick frestades han att le. Men när han såg mannens allvarliga ansikte och ögonens bedröfvade uttryck, insåg Rosenius genast att han här icke hade att göra med en kritiklysten öfversittare, utan med ett bekymradt samvete. Därför vände han sig allvarligt och vänligt till mannen och förklarade, huru det som bland dem och deras ståndsbröder ansågs för "fåfänga och högfärd", nämligen att begagna öppen väst och galoscher om hvardagarna, det var inom andra sammhällsklasser en allmänt vedertagen sed, som Rosenius hvarken kunde eller borde bryta.

Så kan det gå. Bonden blev hur som helst nöjd och det talades inte mera om Rosenius "högfärd" i den trakten.

Tillbaka till början!