En dag i början av 1860-talet, var den fromme prosten S. på besök hos Rosenius. S hade då nyligen blifvit utnämnd till "ledamot" af Nordstjärneorden och bar nu för första gången stjärnan, af hvilken han synbarligen var smått besvärad.Under samtalets lopp yttrade han till Rosenius dessa halft skämtsamma, halft allvarliga ord: "Ja, min käre Carl Olof, det var dock stor skada, att du icke fortsatte dina studier och blef präst. Då hade du nu kunnat både vara prost som jag, och till och med - haft en sådan här stjärna på ditt bröst."

Rosenius såg en stund på S., vänliget men allvarligt och svarade: "Nå, min käre broder, säg mig ärligt: har du haft mycken glädje eller gagn af din prosttitel och din stjärna?" S teg och vände sig om.Sedan vände han sig tillbaka mot Rosenius och sade: "Min broder! Ett vet jag förvisso, och det är: att du såsom blott 'magister' har varit Herrens församling till långt mera gagn än jag och de flesta af våra teologie doktorer. Gud bevare oss från att vilja synas "stora" i denna värld"