En afton i början av juni månad år 1861 befann sig Rosenius och pastor Bernhard Wadström ombord på en liten ångbåt und resa från Västervik till Gamleby. Slutmålet för resan var den varmt troende greve Adolf Stackelbergs gods Stensnäs, men man skulle övernatta i Gamleby, och vänner till Rosenii i Västervik, där de nyss varit, hade skrivit till en troende handlande i Gamleby och bett honom möta de resande och ge dem hem över natten. Kvällen var skön. Sommarmånens ljus lyste över sjön och de vackra stränderna. Rosenius, som hade ett för naturens skönhet öppet sinne, blev upplivad, han talade om Guds storhet i både nådens och naturens värld och berättade om Guds underbara ledning i hans eget liv. Så kom man sent på natten fram till Gamlebys hamn. Själva köpingen låg en stunds väg från bryggan. Passagerarna steg i land, men ingen var nere och mötte våra resenärer. Till slut var de ensamma kvar ombord. Namnet på deras blivande värd hade de glömt. Ej heller hade kaptenen på båten reda på någon handlande i Gamleby, som var "läsare". Och vid denna sena timme hade alla i Gamleby gått till vila, påstod han. På den öppna, odäckade båten fanns ingen liggplats, men Rosenius och Wadström kunde få tillbringa natten på en av träsofforna, om de så önskade.

Natten var kall och utsikten att få tillbringa den under bar himmel föga tilltalande. Rosenius sa: "Nu måste vi bedja!" Så gjorde de också. Efter ytterligare en kvarts väntan beslöt de att trots den sena timmen bege sig upp till köpingen för att om möjligt få tak över huvudet. Om en stund fick de se två män komma gående från köpingen. De stannade ett gott stycke från bryggan men tycktes noga iakttaga ångbåten. Rosenius och Wadström gick fram till dem och fick nu genom förfrågan veta, att den de sökte var en handlande Larsson. Och inte blott det. Snart upptäcktes, att den tillfrågade var ingen annan än denne själv. Han knäppte sina händer och tackade Gud. En märklig berättelse hade han att förtälja.

Brevet från Västervik hade aldrig kommit fram. Handlanden Larsson bodde om sommaren med sin familj på ett lantställe utanför Gamleby. Han hade i vanlig tid på kvällen gått till sängs men kände en allt starkare oro i förening med inre maning att genast fara in till Gamleby. Gång på gång sökte han avvisa dessa tankar, men det lyckades inte. Till slut började han undra, om det kunde vara aningar om eldsvåda, stöld eller dylikt. Han steg upp, spände för hästen och for in till köpingen. Men där var allt lugnt. Larsson tänkte fara tillbaka men fick nu en bestämd förvissning, att det var en maning från Herren, som fört honom till Gamleby. Utan att veta, vad meningen kunde vara, gick han ned till hamnen. Båten hade dock ännu ej kommit. Han gick till sitt hem i köpingen och lade sig till sängs. Snart kände han likväl en bestämd maning att åter gå ner till hamnen, vilket han också gjorde, fortfarande utan att veta, vad han där skulle göra. Denna händelse gjorde ett djupt intryck på Rosenius. Han berättade den gärna för sina vänner såsom ett bevis på, hur Gud finner vägar och hjälper oss, även då för vårt öga alla utvägar syns stängda.

Tillbaka till början!